Fjällorienteringen i Bruksvallarna/ Ramundberget 2006 är nu genomfört. Jag vill börja med att tacka en av mina absolut bästa vänner Ola Lagerström. Ola är den tuffaste och hårdaste idrottsman jag har träffat på. Ingenting får honom att vika ner sig. Utan Olas hjälp hade detta år också blivit en besvikelse. Jag vill också tacka Jonas Colting för dennes träningsråd och sist men inte minst mina kära vänner Mats Forslund och Nicklas Hermundstad som utgjorde ovärderliga målbilder i hettan, bland knott, flugor och bromsar när topp efter topp besegrades. Jag hade ingen tanke på att bjuda de två sistnämnda vännerna på godsaken att jag inte lyckades fullfölja loppet. Ingen av dem trodde att jag skulle klara det. Jag visste att jag skulle göra det i år och jag vet dessutom att varken Matte eller Nicke någonsin kommer att klara av H 21 Fjäll OL. Dom har vare sig den fysiska kapaciteten eller den mentala styrkan att kämpa så många timmar.

Årets H 21 bjöd på en total sträcka av 77.380 meter uppdelat på tre dagar mellan den 5 till 7 juli. Förra året var en kortare variant på 71.010 meter, men då var inte Olis min patrullkompis. Vi hade en guldinkvartering i en stuga precis vid TC i Bruksvallarna.

ETAPP 1

Gick av stapeln i botten på en skidbacke vid Ramundberget. Den uppmärksamme kan notera att patrullen vid denna tidpunkt fortfarande ler.

Dagens etapp mätte 25.860 meter med en stigning på drygt 1.000 meter. Till denna lilla berättelse hör även det faktum att jag sedan en månad tillbaks har börjat träna efter den svenske triathleten Jonas Coltings idéer om MAF (Maximal Aerob Function). Teorin går ut på att ta din maxpuls minus din ålder och lägga på 5 eller 10 beroende på hur mycket du tränat innan. Jag har en MAF på ca 140-145. Tanken är att inte överstiga (i snitt) denna pulszon. Om ni ser det lilla röda huset precis bakom mitt huvud, så kan jag berätta att jag ungefär där hade en puls på drygt 160 slag. Teorin innebär även att man ska gå när pulsen rusar iväg upp mot mjölksyretröskeln. Ola bet ihop och lät mig hållas. Etappen var varm (22-28 grader) och hyfsat kuperad. Som vanligt bjöd landskapet på en del underbara naturupplevelser. Alltefter tiden lider blir tyvärr den typen av biupplevelser av underordnad betydelse. Det största problemet var bristen på vatten. Jag konsumerar ca 1-1,5 liter vatten/vätska i timmen under dessa förhållanden. Varje bäck var torr eller stillastående. Slutligen tvingades vi att ta vatten ur tjärnar och bäckar med lite rinn. Vätskan var lätt gul/brun och nästan ljummen. Det förklarar nog Olas halande av byxorna vid två tillfällen under etappen. Ljudet av hans övningar gav dessutom ifrån sig en tydlig ljudmatta trots att jag befann mig ca 50 meter ifrån honom. Ola spikade dock varje påse och vi kom in på tiden 5 tim 36 min. Maxtiden ligger på 6 timmar. Mot slutet av etappen rullade fasansfulla minnesbilder upp ur mitt inre. Jag hade fått en knivstickande smärta vid höger knäs utsida. Det var samma ställe och samma symtom som min patrullkamrat Nicklas Hermundstad angav under förra årets Fjäll OL. Målgången var till höger om Ola (på bilden). Att springa nerför backen var värre än uppför. På kvällen behandlade Annelie (som också var med och sprang D 35) mitt högerknä.

ETAPP 2

Nu gick starten 2,2 km från vår stuga i Bruksvallarna. Stigningen upp till starten var ca 160 meter. Dagens etapp mätte 26.230 meter, men endast med en stigning på 480 meter. Jag hade nu ont överallt i benen och värmen var än värre än dagen innan. Nu började Fjäll OL. Första kontrollen låg ca 5 km sydväst och gick över myr och var svagt uppför. Jag kände direkt hur det smärtade i högerknäet och fylldes återigen av fasansfulla bilder från förra året. Jag började gå och ibland småjogga. Efter några minuter vände sig Ola om från en plats ca 40 m framför mig och frågade vad pulsklockan visade. Jag svarade 155. Nu blev Ola för första gången lite irriterad och skrek (höjde rösten i alla fall) att det måste vara fel på den där j-- -a pulsklockan och att jag borde slänga den. Jag förklarade att underlaget är myr (svampigt, blött och mjukt) och att det går sakta uppför. Ola tittade på mig och utbrast: ”Om du inte springer här, var ska du då springa?” Först blev jag lite sur (ungefär som när vattnet precis ska till att börja koka). Jag bet ihop och började småspringa. Ola hade bestämt sig och det var att vi skulle springa fram till kontrollen (vid foten av en knäppare) för att sedan gå över knäpparen på ca 100 meter stigning. Efter 5 km var jag redan riktigt trött och mitt knä värkte. Väl över knäpparen så öppnade sig ett fantastiskt landskap och vi hade ca 3 km underbar löpning utför framför oss. Jag kom nu in i flytet och krafterna började komma åter. Tror t.o.m. att jag log för mig själv under ett kortare ögonblick när något stigliknande visade sig i den riktning vi var på väg. Precis som dagen innan kom klubban efter ca 3 tim på etappen. Ungefär samtidigt ven piskan när Ola ca 50-75 meter framför mig vänder sig om och ropar: ”Vi kan inte löka nu!”

Om du inte springer här, var ska du då springa? Under ca 45 min upp till en timme är mitt psyke så nerkört i ostarna (skorna) att jag med all kraft måste söka i arkivet för målbilder. Jag fann snart vad jag sökte. Två ansikten, två röster och två namn uppenbarade sig som Sauron och Saruman i Sagan om ringen. Matte Forslund och Nicklas Hermundstad, båda två fyllda med misstro över mina försök till prestationer. Aldrig ska dessa kära vänner få nöjet att raljera i evighet över mitt andra misslyckande i fjällen. Jag piggnade till och började också upprepa orden: ”Om du inte springer här, var ska du då springa?” Jag upprepade dessa ord som ett mantra under resten av tävlingen. När vi hade ca en timme kvar till mål kom etappens sista knäppare. Jag var vid ganska gott mod men ack så trött och sliten. Mitt i stigningen kunde jag inte hålla tillbaks, jag kräktes/hulkade tre-fyra gånger. Ola vände sig om och sa ”Jaha!” och vi fortsatte. Vi skar mållinjen efter 5 tim 29 min. En putsning med 7 min. Endast en patrull i H 21 hade en bättre putsning. Vi var nu på gång, även om jag just då kände att jag hellre vore död än att gå upp dagen efter kl 06.00 för att springa ytterligare 25 km.

ETAPP 3

Sista dagen och sista etappen någonsin! Om jag fullföljer idag och gör det under sex timmar ska aldrig någon funktionär under Fjäll OL någonsin behöva vänta mer på mig i ytterligare någon/ några timmar efter den näst sista patrullen. Risken är väl att de till nästa år ändrar reglerna om de ser att jag anmäler mig. Det blir dock inget nästa år för mig. Dagens etapp började som ingen av de övriga etapperna. Första påsen låg ca 4 km bort och svagt nerför sett från den punkt vi startade. Dagens stigning var emellertid 980 meter och sträckan mätte 25.300 meter. Med skräckblandad förtjusning gav jag mig av efter Ola. Det var behagligt att få börja utför och bli varm utan att pulsklockan tjuter. Tanken som skavde var dock att utför betalas alltid med uppför. Gissa om det gick uppför efter första kontrollen. Efter drygt två timmar befann jag mig på toppen av nån topp (har glömt/förträngt namnet). Som i en bubbla hör jag att Ola pratar med en funktionär. Jag uppfattar dock mycket dåligt vad dom säger, men tycker mig snappa upp att vi går som väntat. Jag är nu så trött att jag faktiskt vill dö. Jag känner trots allt en svag ryckning av en relativt normal känsla. Jag är pinknödig och på väg till platsen för skvättning minns jag att Ola på väg åt andra hållet ropar: ”Vi ska hitåt!” Jag har inte tittat på kartan sedan kontroll 1, dels för att jag inte orkar, dels för att jag inte vill veta vad som väntar. Plötsligt öppnar sig en avgrund. Det är otroligt brant och vi ska utför. Ola som befinner sig ca 50 meter framför mig skrämmer upp en renhjord. Jag hör klövar stampa och ser ett jättelikt dammoln torna upp sig snett framför honom. Jag springer på bara och orkar inte bry mig åt vilket håll hjorden är på väg. När vi väl är nere är jag fast övertygad om att det kommer en gristopp till snart. Jag lämnar över min karta till Ola och har nu inget i händerna. Efter en svag uppförslutning i den (just då) så förhatliga ljungen tar vi tydligen en kontroll till. Efter ett tag stannar Ola till lite villrådig sökandes efter en stig. Han frågar mig om jag kan se den. Jag sveper med ögonen över det enorma landskapet och tycker mig skymta något ljusgult/ sandgult i ljungen. Nu blir det stiglöpa säger Ola. Samtidigt som jag om och om igen upprepar för mig själv: ”Om du inte springer här, var ska du då springa?”, börjar jag så sakteliga fyllas av en förhoppning om att få återse min familj och efter ytterligare en halvtimme börjar jag tro på en målgång under sex timmar. Vid kontroll 6 får jag en banan av en funktionär och Ola fyller min camelback med vatten och jag börjar nu definitivt se ljuset i tunneln. Till sjuan är det dagens sista knäppare och sen är det bara utför, hem! Sjuan är lurig, en punkthöjd i en hel värld av ljung och fjällbjörk. Jag får en uppgift att stega 340 vänstersteg. När Ola i princip går rakt på den, så skriker han faktiskt, jaaaaa! I ett oväntat utslag av storsinthet vänder han sig till mig och säger ”Steven, nu kan du få bestämma tempot hem, om du inte vill gå under 5 timmar.” Klockan visade 4.54. Jag är nöjd att bara komma i mål svarade jag. Ola la sig i täten och bestämde tempot. Jag fick i alla fall under en sekund leva i villfarelsen att jag skulle få bestämma tempo. Jag brydde mig dock inte, utan var faktiskt snubblande nära, av glädje och lättnad, att börja gråta. Jag harklade mig dock och njöt den sista kilometern. Vi bommade lite på 8:an men vad gjorde det. När jag passerade mållinjen höll funktionärerna på att demontera plank och banderoller. Prisutdelningen hade varit för flera timmar sen och de flesta hade åkt hem. Inga av dessa fakta kunde dock påverka min känsla av att vara en vinnare.

EPILOG

Det tog mig 16 timmar, 16 minuter och 49 sekunder att besegra årets H 21-banor, att besegra mig själv och samtidigt bortse från allt annat än att springa när Ola springer och att gå när Ola går. Utan Ola hade den (hittills) största utmaningen jag antagit och genomfört naturligtvis inte varit möjlig. Det handlar om att acceptera sin roll och att samarbeta. Med risk för att framstå som en pojke som just påbörjat lumpen vill jag dock tillägga att Ola är den tuffaste idrottsman jag någonsin stött på. Jonas Colting bär det epitetet på sin hemsida, men jag tror att Ola även står sig i den konkurrensen. Under etapp 2 när Ola och jag sprang en kortare sträcka över snö uppmärksammade jag att vid varje fotnedsättning han gjorde färgades snön röd. Jag frågade Ola hur han mådde och han svarade bra. Jag upplyste honom om att det var röda spår efter honom. Jag tror han svarade, jaså! På kvällen fick han sina tår omlagda och behandlade av en sjuksköterska vid TC. Han var nere på köttet och sprang. Hans skinn under en tå på vardera fot var borta (precis som förra året). Han genomförde etapp 3 utan att tala om smärtan. I Sveg på vår hemfärd körde vi in på sjukhuset, eftersom han hade såna smärtor att han inte kunde sitta still. Efter nya förband och lite värktabletter var Sveriges tuffaste idrottsman (som jag känner), Sveriges gladaste man och Annelie på väg hem.